THURSDAY, 14TH JUNE, 2007

Livstecken.

Ja, jag lever fortfarande. Känner bara att det kanske är vidare att gå vidare från den här bloggen till en riktig. Adressen till den nya är http://vadsagergoten.blogspot.com

TUESDAY, 22ND MAY, 2007

Snipp snapp snut.

Just nu ligger jag i den blåa soffan hemma i mina mjukisbyxor och kollar på Discovery. Känns riktigt konstigt. Vi gick från centralen till Texas smoke house på Hummlegårdsgatan för att få äta burgaren vi har pratat om och på vägen insupa Stockholms atmosfär. Som sagt, känns bara konstigt än så länge. Våra sista dagar i NY var underbara. Lördagens utgång i Lower East blev riktigt intressant. Vi läser om ett ställe i en intervju med bandet Thieves like us då de säger att detta The Annex är deras favoritställe. Värt ett försök. Stället vi kommer till saknar helt skyltar utomhus, det enda som avslöjar vad som finns där inne var den lilla folksamlingen som stod utanför. Väl där inne möts vi av svettlukt, fatöl och ett helt ok band som dock har lyssnat för mycket på The Strokes. Lite som ett mindre Debaser. På vägen ut till nästa ställe träffar vi två locals som propsar på att ta med oss runt i området. Och det gjorde dom. Överallt. Killarna verkade känna allt och alla och vi gick från det ena balla stället efter det andra. Kvällen slutade med en efterfest i Brooklyn hos en konstnär vid namn Pieter Schoolwerth. Den killen kommer bli stor, så kom ihåg namnet. I övrigt så fortsatte NY i samma anda som tidigare, vilket är anledningen till att det var svårt att hålla tillbaka tårarna när det var dags att åka. Man blir verkligen förälskad i staden. 12 timmar senare efter mellanlanding i Helsingfors landade vi på Arlanda och påbörjade den sista färden med väskorna på ryggen. Nu såhär när resan är över så skall man väl ägna lite tid åt reflektion och fundera över vad jag har lärt mig. Det mesta är väl antagligen sånt som likt det man lär sig i lumpen inte visar sig förrän senare. Att bita ihop och bara gilla läget tex, även om man känner för att långsamt skära av tårna på alla i rummet. Sen är det självklart en del lärdomar som man drar direkt. Nu vet jag att jag kan följande saker: 1. Dricka äckligt australiensiskt fiskvin. 2. Att vodkan i Ryssland kostar 37 spänn och är helt ok. 3. Att i länder med vänstertrafik så byter dom plats på blinkersen och torkarspaken. 4. Att det är svårt att spela munspel. 5. Att spöa fratboys i Beer pong. Och det var väl ungefär det. Fast om man ska vara allvarlig för en sekund så är den största lärdomen jag har dragit att bli av med den kyliga svenska attityden. Hoppas jag. Jag har svårt att tänka mig att något sånt som hände mig och Joel i lördags skulle hända nån i Sthlm, att man skulle erbjuda en främling en rundtur bara sådär. Förhoppningsvis så kanske jag nu tänker annorlunda nästa gång jag ser en stackars förvirrad människa. Sen måste jag tacka alla läsare av min blogg och alla som har kommenterat bilderna. Förhoppningsvis blir det en till resa snart att skriva om.

SUNDAY, 20TH MAY, 2007

Resfeber.

New York. Vad ska man säga? Världens huvudstad. Nu har vi vart här i fyra dagar och trivs rätt så bra med vår tillvaro, bor dock på det sämsta vandrarhemmet hittills. Förutom läget, vi bor mitt i Chelsea och har gångavstånd till både Meatpacking och central park. Under dagarna har det blivit en hel del promenader och luncher med riktig mat med mina kära föräldrar som är här. Hela gårdagen spenderade vi på Moma, i dag har vi gått omkring i regn och letat efter gator i Lower east side som antagligen inte existerar. Att mina föräldrar är här och göder oss med underbar mat är inte så positivt som det låter. Hela grejen med att ha ångest över att åka hem om två dagar blir bara värre. Jag kommer ihåg en kväll i Thailand då vi diskuterade hur lång tid det skulle ta att få dit en pepper corn burger från Texas smoke house. Så mat har varit någonting man har längtat hem till. Nu har vi ätit världens godaste biff, marinade calamaris och nästan rå tonfisk som vi har snackat så mycket om. Vilket tar bort en av grejerna vi längtade hem till och bara gör resfebern för att åka hem värre. Inte bra, den är jobbig som det är. Vi har allvarligt diskuterat att ta in på ett hostel ett par nätter när vi kommer hem för att acklimatiseringen ska bli lättare. Det blir inte lättare av att vi avslutar med en stad som man blir kär i efter fem minuter. Borde ha åkt åt andra hållet och slutat med Moskva. På kvällarna blir det mycket utgång, mest i Meatpacking. I kväll ska vi dock till Lower east och hänga på lite härliga småställen. Och ja, vi försöker vara kulturella och gå på muséer, vi har bara inte tid.

TUESDAY, 15TH MAY, 2007

Hemlös.

Med gråten i halsen lämnade vi i morse Moab. Vi hade en dag till med cyklarna, då vi blev iväglurade på ett 4-timmarsspår som var jättekul ibland, ibland uppför i sand. Det är inte kul på cykel. På kvällen kände vi i alla fall att det var dags att lyxa till det, så det blev middag på ett italienskt hak och sen ett försök till utgång. Vi hamnade på ett ställe som hette Woodys tavern, som antagligen har stått modell för alla typiskt amerikanska barer. Neonskyltar, hjorthuvuden och sportprylar. Det enda som saknades var ett par däckade truckers vid baren med en flaska Jack i handen. Kändes lite ballt att detta var på riktigt i alla fall. Mitt ute i ingenstans. Dagen därpå hade vi tänkt att klättra, men kände att det inte riktig var värt pengarna eftersom vi redan hade gjort det under resan. Igår blev det däremot forsränning. Och det var otroligt häftigt. Vi lyckades tima en tur som bara går en gång i veckan, och det ska vara den vildaste. Jag tror dem. Verkligen bland det roligaste jag har gjort. Vi körde ner längs Coloradofloden i canyons som liknar Grand canyon. Skräckblandad förtjusning hela vägen ner. När vi var klara och guiden öppnade den vattentäta väskan och började dela ut öl och läsk var lyckan total. I dag lämnade vi i alla fall paradiset för att hinna med flyget till NY som går i morgon bitti. Det var inte lätt att lämna Lazy lizard, vårt hostel. Folket som bodde där var verkligen underbara. Förutom en kille som precis hade kommit tur ur fängelset. Det första som händer när vi kommer till Salt Lake är att stället vi tänkte bo på bara tar emot reservationer från nätet. Trist att höra när man står utanför deras dörr. I ren protest vägrade vi åka till biblioteket och göra en onlinereservation utan bestämde oss för att lösa det på annat sätt. Tex hänga på flygplatsen hela natten. Det var när vi skulle ta en taxi som vi träffade en riktigt intressant kille. Gilberto, vår taxichaufför. Det första han gjorde var att stänga av taxametern och ge oss en timmes rundtur i och runt omkring staden och berätta om allt, tex att 90% av befolkningen är mormoner. Världens bästa taxichaufför. Nu sitter vi i alla fall på flygplatsen, planet går om 9,5 timme och jag har en nyinköpt biltidning i knät. Hoppas att vi inte ser ut som terrorister.

FRIDAY, 11TH MAY, 2007

Mother Of All Biketrails

Och så var vi här. Mitten av ingenstans. Moab, Utah. En liten westernhåla ute i öknen. Men det var inte lätt att ta sig hit. Kvällen innan vi lämnade Stanford fick vi äntligen svar på mitt mail där jag frågade när bussarna gick från Salt Lake City. En gång per dag, ca två timmar innan vi skulle landa. Väl i SLC försökte vi hitta en alternativ lösning. Hyra bil tänkte vi, ca 5 timmars körning. Skulle kosta $700, så det blev uteslutet. Med flyget hade vi dock tur, så till vida att vi skulle hinna ta ett av de två dagliga flygen. Otur att det kostade $120. Så när vi väl landade på den minsta flygplatsen jag har settuppstod nästa problem. Att ta oss in till Moab. Ett företag ville ha $20/pers, så det fick bli andrahandsval. Vi hade extrem tur och fick lift av en tjej som just hade lämnat sin man på flygplatsen, och med det en gratis guidning av stan. Fick bland annat veta att det finns en sjukt stor jordhög fylld med uran en liten bit utanför. Känns bra. Förutom det kan jag tänka mig att det är så här Åre var under det färgglada åttiotalet, under de impopulära åren. Mycket entusiaster och allt går i westerntema. För övrigt så är naturen helt otrolig. Svårt att beskriva, men tänk er det bästa av allt ni har sett i cowboyfilmer. Själva dalen är en uttorkad sjö, sen är det slickrocköken så långt ögat kan nå, men inslag av canyons och Coloradofloden. Och Klippiga bergen i bakgrunden. Cyklingen är bra också, hade glömt hur jobbigt det är när man inte kan ta liften upp utan måste trampa. Slickrock är väldigt annorlunda att cykla från Åres terräng. Inte lika mycket grejer i vägen, men man är livrädd hela tiden för att däcken ska sladda och man ska trilla ner för klippväggen bredvid. Tyvärr så gör sig vår livsstil under de senaste månaderna påmind när det går uppför. För mycket dålig mat och öl och för lite springande sätter käppar i hjulen för oss. Men man kan skylla allt på värmen. I morrn är det sista dagen på cykel, sen blir det klättring, forsränning och kanske nåt annat kul. Det är inte svårt att fördriva dagarna i den här lekplatsen i alla fall.

TUESDAY, 8TH MAY, 2007

Trångt? Ha!

Säng, egen toalett, gratis mat och boende. Vissa har det bra. Fast hela grejen med att inte få prata verkar inte så kul. Nu har vi sett "The Rock" och letat platser vi känner igen från filmen. Cellen jag ligger i är den tredje till vänster från den som Nicholas Cage låg i. Vi stod på gården där Sean Connery ser i Ed Harris ögon att Ed inte vill döda en miljon civila med VX-gas. Visste ni förresten att Alcatraz förutom att vara scenen för världens kanske bästa grabbfilm även var ett rätt så häftigt fängelse med massa skumma typer i? Jag lovar. Sista dagarna i Californien har gått förbi fort. Förutom lördagskvällen som skulle vara den sista kvällen med obligatorisk närvaro. Jag blev ursäktad med hänsyn till sjukdom. Så jag fick tillåtelse att sitta ensam på rummet och lyssna på hur hemskt alla hade det på nedervåningen med dunka dunka och röda plastmuggar. På dagarna har jag och Joel lånat bilen och kört in till San Francisco för att klara att turistattraktioner och känna på staden. När det gällde Alcatraz lyckades vi även slita Erik från fysiken och få honom att följa med. Två bra saker har jag kommit fram till med att turista här. Dels att det är helt prettantionslöst. Kalla det vad man vill att dricka vodka i sibiren, trekka i djungler eller åka på ett lastbilsflak i Laos. Man turistar. Sen vad pårökta, självutnämnda gurus med ryggsäck kallar det bryr jag mig inte om. Så länge det inte finns bildbevis på mig och Joel i varsin likadan T-shirt som det står San Fransisco på med bild på en spårvagn så skäms jag inte. Det är jätteskönt. Sen att man kan vara vid en attraktion utan att vara säker på att det finns minst fem andra svenskar där. Det må vara tyskar, japaner eller amerikaner, men inte svenskar. Fråga mig inte varför jag gillar det. Antar att jag bara vill känna mig exotisk för en gångs skull. Annars har det varit lugnt de sista dagarna, mest bara hängt runt. I morrn (eller snarare senare i dag, klockan är 4 på morgonen och jag kan inte sova) bär det av mot Moab i Utah med cykling, klättring och mormoner. Kan bli kul.

SATURDAY, 5TH MAY, 2007

På andra sidan järnridån.

Ryssland, Kina, Kambodja, Laos. I inget av dessa länder tog passkontrollen längre tid än 2 min. Så kom vi till US of A. Efter en sådan där härlig elvatimmarsflygning från Fiji klev vi i tisdags av i Los Angeles. Två timmar senare hämtar jag min väska. Under dessa två timmar han jag stå i kö, bli förhörd av en praktikant som ansåg att jag var lämplig för honom att öva sin förhörsteknik på ("You see sir, this is one of my techniques. I ask the same question several times, and then some people change their answers(which means that you're a terrorist)". "Ok, but does that really count when you are changing the question?"), samt stå i en till kö. Förbannade, utmattade och vrålhungriga tog vi en buss in till down town för att hitta ett sätt att ta oss till San Fransisco. Buss skulle det bli. Och det blev en spännande promenad längs E 7th street. När compton börjar kännas passé har det här stället en god chans att ta över tronen. På något sätt överlever vi och lyckas ta oss till bussterminalen. Här kommer punkten då jag måste berätta om två norskor som har förföljt oss. Jag skrev tidigare om en australienare vid namn Dean som vi stötte på överallt. Under australien hade vi samma grej med två norskor. Samma hostel i Manly, träffades i Byron, och av en slump sov Joel och Tobbe i samma rum som dem i Surfers. Och självklart skulle vi ha samma flyg över stilla havet. Hur som helst, på terminalen träffade vi dom igen(skulle åka samma buss). Däremot så gick inte bussen förrän om 1,5 timme, så vi tänkte att vi skulle turista lite. Tunnelbana till en slumpvis utvald station av dem som hette Hollywood, springa upp och titta och sen tillbaka. Det var inte så häftigt. I alla fall, nattbuss till SanFran där vi anlände i spöregn fem på morgonen. Erik(vännen från Sthlm som är tillräckligt smart för att plugga på Stanford och som erbjuder oss tak över huvudet) skulle hämta oss vid 5 på eftermiddagen, så vi hade tolv timmar framför oss att spendera. Frukost med kaffe och Bagel, lite turistande och en tupplur i tvrummet på norskornas hostel. Sen bar det iväg mot Stanford. Efter 45 timmars resande var det otroligt skönt. Det första vi möts av är ett dårhus. Huset som Erik bor i är inte som alla andra på campus. Chi Theta Chi är ett så kallat Co-op, ett kollektiv som inte ägs av universitetet vilket betyder att dom kan göra i princip vad dom vill. Men det är ett dårhus som bjöd på den första riktiga hemlagade maten sen Sverige. Jätte, jättegott. På kvällen blev det fest i ett annat hus, och allt är som man tror att det ska vara. �cklig, gratis öl i röda plastmuggar och kass musik. Jag och Joel introducerades för spelet beer pong, ett ölspel som går ut på att kasta en pingisboll i det andra lagets muggar. Och vi var grymma. Först slog vi två killar, sen ville några andra utmana "the swedes". Dessa skulle vara något utav mästare i sporten. Det blev en spännande match och såg inte bra ut för Sverige till en början, men på upploppet fick USA storstryk. Min teori angående sveriges totala dominans i sporten grundar sig på de olika alkoholkulturerna. Då amerikanarna inte är duktiga alls på att dricka så blir dom helt enkelt för fulla efter två öl och missar sina kast. Medan öl fungerar för oss likt spenat fungerar för Karl-Alfred vilket gör det lättare och lättare att sänka bollar ju längre spelet fortgår. Utbildning i Beer pong i sommar, obligatorisk närvaro för alla under 30. I går lånade jag och Joel Eriks bil och fräste in till SanFran för lite riktigt turistande. Lombard street(världens kurvigaste gata) och Golden Gate blev det. Sen en till fest, fast denna gång ett riktigt fratparty. Bästa sättet att beskriva det är att citera Erik: "Ett fratparty är det sämsta ur två världar. Lika dräggigt som en hemmafest och lika dålig musik som på en kass klubb". Men det var kul att se att alla collegefilmer man har sett faktiskt grundar sig på verklighet. I kväll blir sista kvällen där det är obligatorisk närvaro, sen ska vi pumpa The Rock innan det på måndag är dags för Alcatraz.

TUESDAY, 1ST MAY, 2007

Hjärngympa.

För en timme och 45 minuter sen landade vi i Los Angeles, men vi sitter ändå och väntar i Brisbane på att gå på planet med två flygningar framför oss. Skumt...

FRIDAY, 27TH APRIL, 2007

Den långa väntan.

Nu har det hänt. Vanen är borta, dags att sova i dorm med främlingar igen. I morse lämnade vi in vår kära Lesbowagon och tog in på ett hostel i Brisbane där vi ska vänta in maj månad och flyget till staterna. De sista dagarna i vanen var fina som vanligt. Efter Caloundra som bjöd på rätt så dålig surf fortsatte vi i onsdags norrut till Collum där vi fick en hel del fina åk på för stora vågor. Innan middag körde vi till Noosa som ligger ytterligare två mil norrut, som är bland de nordligaste ställena på östkusten där man kan surfa. Sen kommer det där barriärrevet och sabbar allt. Till middag unnade vi oss mackor från Subway. Första gången på ett bra tag vi åt något som inte kom på burk. Det var gott. Jättegott. Morgonen därpå var det dags att kolla in vågorna, vi hade fått tips kvällen innan om en bukt i nationalparken. Promenad genom skog med brädorna i högsta hugg och sen kom vi till en paradisstrand. Förutom att det inte fanns några vågor. Så vi sprang tillbaka till bilen och körde med gasen i botten tillbaka till Collum för den sista surfen för det här resan. Kändes sorgligt att skrapa bort vaxet och packa ner brädan i väskan. På kvällen körde vi ner till Brisbane, hittade en bakgata där vi kunde parkera och började sörja att det var sista natten i vanen. Så nu har vi några dagar att fördriva i en stad där det inte finns så mycket att göra. Blir nog till att gå emot bättre vetande och handla lite fina kläder.

TUESDAY, 24TH APRIL, 2007

Roadtrippin' with my two favourite allies.

Snart en vecka i vanen. För ett par dagar sen svängde vi förbi Byron Bay igen för att hämta upp Joel efter hans dykäventyr. Innan dess hann jag och Robin med ett par pärlor till. Efter Moullawarra åkte vi till Yamba som jag skrev i förra inlägget. Väl där blev det lite kvällssurf på kassa vågor. När vi stod och böt om vid bilen kom en annan van förbi. I den satt en italienare och en fransos som undrade om vi visste nåt ställe där man kunde sova(på de flesta ställena är det olagligt att sova i bilen). Det visste vi ju inte, men vi föreslog att vi skulle åka vidare eftersom det ändå inte var något vidare där. Så vi åkte i kollon mot Evans Head. Trevlig kväll med skjutdörrarna vända mot varandra och lampa inifrån bilen helt ensamma. Tidig morgon med helt otrolig surfing.. Inte bara perfekta vågor, det var ett stim delfiner en meter ifrån oss också. Inte bara var det läckert att surfa med dom, det inger en trygghetskänsla också. Hela grejen med hajar finns alltid i bakhuvudet, men där det finns delfiner finns det inte hajar. Bland det häftigaste jag har varit med om. Tyvärr blev det lite jobbigt när vi skulle röra oss vidare. Det märktes att vi hade haft lampan tänd kvällen innan. Klassisk rullstart fick bli lösningen. Efter Byron där vi tappade bort våra vänner från kontinenten rörde vi oss upp mot Gold Cost igen, vilket Surfers tyvärr är en del av. Och det märks. I går kväll hittade vi en strand med fina, lite för stora vågor. Tyvärr så hade ca 200 andra också gjort samma upptäckt. Lite trångt och livsfarligt blev det. En underbar sak hände dock. När vi var i full färd med att laga burkmat på stormköket så kom det fram en familjefar till oss. Familjen hade ätit färdigt och de skulle röra på sig, men det fanns massa mat kvar. Så han frågade om vi ville ha det. Två gigantiska fat fyllda med fish n' chips, callamari och crabsticks. Färdigt med salt, citron och ketchup. En sådan tacksamhet har jag nog aldrig känt tidigare. Idag har vi kört ca 20 mil norrut till Caloundra, avnjutigt ännu en konservmiddag och väntar nu på morgondagen. Förhoppningsvis får vi sova gott och så väcker herr konstapel oss lagom till morgonsurfen.